Hej, jag är Rebecca

Fotograf, läkare, fantasyälskare, småbarnsmamma och en person som med orimligt stor självklarhet kan lägga sig i en buske för att få rätt vinkel. Har även badat med kläder, klättrat i gamla trappor i ruiner och stått på diverse vindar med kameran tryckt mot ansiktet och tänkt “bara en bild till”. Det blev sällan bara en bild till.

Kapitel 1

Mitt varför

Kommer du ihåg senast du satte dig med telefonen, gick in i albumet och gick tillbaka en bit för att titta på bilder? Jag också, det var nog inte mer än någon timme sen.

De där bilderna, som hela tiden drar oss tillbaka. Som påminner om en känsla, en tid i livet, en relation, kanske en person som inte finns kvar. Så mycket minnen får leva vidare för alltid genom bilder, även när små saker förloras i tidens dimma.

Det är mitt varför. För att jag vill att mina bilder ska vara det du går tillbaka till, det du minns extra starkt. Oavsett om det är farsans hand i din på bröllopsdagen, din nyfödda bebis otroligt mjuka små axlar, hur otroligt nära du kände dig din bebis när hen var i magen, eller just den där minen din 3-åring alltid gjorde en viss period i livet.

För mig handlar en fotografering inte om att ni ska prestera, att ni ska le in i en kamera eller veta hur ni ska stå. Det handlar om att ni ska känna och uppleva, och jag ska bevara just de små minnena för alltid.

Kapitel 2

Min Mattias

Fotograf: Natalie Greppi

”I don’t know how you are so familiar to me—or why it feels less like I am getting to know you and more as though I am remembering who you are.

How every smile, every whisper brings me closer to the impossible conclusion that I have known you before, I have loved you before—in another time, a different place, some other existence.”

— Soul mates, Lang Leav

16 år gammal jag var ganska introvert, trivdes med mina vänner i vår bubbla i Göteborgs norra skärgård. Min mamma tyckte därför att det var ett perfekt tillfälle - när hon blev inbjuden till en fest - att ta med mig och mina bästisar Elsa & Rebecca för att visa hur härligt livet utanför bubblan är.

Direkt när vi kommer in ser jag en kille i baren, och jag lovar dig, han är det snyggaste jag sett. NÅGONSIN. Hela kvällen gick jag och suktade, drömde och tittade på honom. (Vi följde till och med efter när han gick på toa, alltså tre 16-åriga, fnissiga tjejer… haha)

Jag fick hans MSN (😂👵🏻) och på den vägen är det - det blev fort vi och vi tillbringade så mycket tid vi kunde ihop (och gör fortfarande).

Vi blev tillsammans 2008 och det blir bara bättre för varje år som passerar. Han har hängt med mig på äventyr, över landet och i stora världen, och tillbaka har jag fått en fast punkt i känslor och tankar att alltid landa i. Han är min allra bästa vän, och vi får aldrig nog av varann.

Fotograf: Natalie Greppi

Kapitel 3

På andra sidan kameran

Även jag har erfarenhet av det vi skapar tillsammans. Jag har stått framför kameran både naken, gravid och nygift.

Jag vet hur det känns att vara oerfaren, stel, nervös. Och även om alla är individer, så har jag också planerat bröllop, varit gravid med illamående och bäckensmärtor, och fött barn med allt vad det innebär. Jag är mitt i småbarnslivet och kämpar dagligen med mitt lågaffektiva bemötande...

Min erfarenhet som fotograf sträcker sig långt utanför den jag skapat med kameran i handen.

Kapitel 4

Där magin bor

Nej men alltså - jag är en sucker för allt med fantasy. Min resa började både med att läsa Twilight, och sen Eragon, och förstås att titta på Sagan om Ringen. Dessutom läste jag tidningen W.I.T.C.H och drömde om magiska krafter.

Den där blicken, som letar magi i stort och smått, har aldrig riktigt övergett mig. Visst, nuförtiden handlar det mindre om att spana på mina gosedjur (var övertygad om att de levde på natten) och mer om magin i relationer och livshändelser, i naturen och i små millisekunders vagga.

Jag har en stående kärleksrelation med det imperfekta, och kanske en ännu mer passionerad sådan med ljus.

Kärleken för böckerna lever också och jag tar varje chans jag får att ta upp en och kasta mig in i en annan värld - kanske nu för tiden mer min Kindle. Det blir nästan bara fantasy i olika former, och ibland är jag modig och skriver själv lite själv också.

(Och hej fellow BookTok-ers, min kindle har klistermärken på sig och i mitten står det “looks like she’s reading smut again”, haha).

Kapitel 5

Närvaro som yrke

Det finns stunder i livet där en som människa liksom är MEST människa, så genuint det bara går.
När en binder sitt hjärta till någon annans.
När en bär liv inom sig.
När en sätter ett nytt liv till världen i en kraftstorm som inte liknar något. När en är det absolut viktigaste för de minsta händerna som skådats.
När en är den tryggaste famnen efter gruset sabbat knäna.
Att få stå bredvid, hålla om ryggen och guida med trygg hand, i alla de vackra och tuffa stunderna. Jag tror det är det jag dras till, och det som är mitt uppdrag - både som fotograf och som läkare inom gynekologi och förlossning.

Att få göra skillnad för någon i livet, när det är som allra mest på riktigt.

Kapitel 6

Fragment

Våra kids

Freya, Saga, Idun & Alva

Vilken otrolig ynnest att få vara mamma till dessa fyra kaostjejer. Fyra små människor som gjort mig mjukare (läs: blödigare), tröttare, roligare, mer lågaffektiv, och tusen gånger mer medveten om hur fort allt förändras.

De är min största påminnelse om varför bilder betyder så mycket som de gör.

Ett arv

Fotografer i generationer

Hemma finns kameror ärvda av farfar och min pappa, och jag och mamma hade fotograferandet som gemensamt intresse - antalet fotopromenader genom åren är oräkneliga, och när vi backpackade i Sydostasien i 100 dagar för 15-ish år sedan, så åkte vi ingenstans utan våra kameror.

Äpplet faller inte så långt från trädet, som ni ser på bilden på mig och pappa…

Det fanns en tid då mitt motto var “I’ll wear black until they find a darker color”. Mina byxor var tunga av kedjor, och ögonlocken av mängden kajal. På repeat i hörlurarna gick In Flames, System of a Down, och annat.

Det svarta håret hänger inte riktigt kvar, men musiksmaken gör det. Även om jag är allätare musikmässigt (and I mean it - allt från svenska marscher till deathcore till EPA-dunk till Gyllene Tider), så är det mestadels denna musiken som hänger kvar.

Absoluta favoriter är Lorna Shore, Parkway Drive och Sleep Token.

och det som lever kvar

Svart eyeliner & kedjor

Jag är uppvuxen i Göteborgs norra skärgård, på öarna Hönö och Hälsö. Närheten till havet har alltid grundat mig och jag ser mig själv i havet - allt ifrån en spegelblank sommardag, till stormiga vågor med vita gäss.

Det blågrå. Vinden. Klipporna. Lukten av salt, tång och bryggor som blivit varma av solen.

Jag tror att havet har format min blick. Jag dras till bilder där naturen känns. Där håret blåser, solen steker och ljuset ändras på några sekunder. Där vädret inte är ett problem, utan en del av berättelsen.

Och ja, jag är alltså öbo som inte äter varken fisk eller skaldjur. Nästan skäl att ta ifrån mig titeln som öbo. Jag väger upp med kärleken till havet

Öbon som inte äter fisk eller skaldjur

Havet

Rebecca som fotograf

Anno 2006

Stor-Orvar, hette han, min första systemkamera. Lill-Orvar var min första lilla digitalkamera - döpt efter namnet som hade namnsdag dagen då jag fick kameran, haha.

Fotograferande tog rot tidigt, i allt från fotokurser i högstadiet där vi framkallade egna bilder, till att kamerarullar och minneskort på utomlandssemestrarna gick åt att fota blommor, utsikter, människor…
Dessutom tror jag att 95% av mina vänner någon gång stått framför kameran, och självporträtt finns det gott om.

Sido-notering; en av mina vänner i högstadiet (som jag gick fotokursen med) är nu fotograf för National Geographic.

The world is my oyster

Än så länge har jag inte hunnit med alla världsdelar, men det står definitivt med på min bucket list. Att få uppleva andra kulturer, få se människors helt vanliga liv som skiljer sig enormt från vårt, få ta del av deras berättelser. Magi!
Dessutom är jag en sucker för vacker natur, och det gäller både i Sverige och utomlands.

Kameran alltid med, förstås.

Än så länge har det blivit 25 länder, och 4 världsdelar, och fler lär det bli.

Kapitel 7

Rebecca, er berättare

Om du bokar mig får du inte bara någon som trycker på en knapp.

Du får någon som letar efter er berättelse, guidar er med trygg hand och ser det vackra även när barnen springer åt fel håll, vinden blåser håret rätt i läppglanset, klänningen blir smutsig och allt känns kaosigt.

Kanske till och med särskilt då.